MormorOchEmma

Idag när jag satt i bilen på väg till Hallsberg slog tanken mej att jag brukar tänka att jag är på väg hem när jag åker till Hallsberg. mitt hem är ju i Örebro ändå känns det som jag är påväg hem när jag åker till mina föräldrar. är det hem?

Doften när man kliver in. Tidningen som ligger kvar på bordet. Jackan som kan slängas innan för dörren, även fast den borde hängas upp. Närvaron av dem fast de är på jobbet. Att jag kan öppna kylskåpet och ta det jag vill ha. Att jag kan sätta på kaffet och ta den sista bullen. även om jag tog något som de skulle ha så blir de inte arga. Jag kan vara liten och bara vara. Jag är ju deras dotter.
Hon som en gång lärde sig gå. Hon som älskade kakor och inte ville äta mat. Hon som alltid klättrade högst upp i allt. Hon som älskade och avgudade sin storasyster (och fortfaranade gör) Hon som önskade sig en häst. Hon som gjorde om källarvåningen till ett enda stort barbieland tillsammans med grannen Ellinor. Hon som stökade ner. Hon som sa håll käften till sin far och skämdes ihjäl efteråt. Hon som blev hämtad full efter krogen från att hon var 16 till hon var 22. Hon som tog alkohol från deras barskåp. Hon som de tog lån åt för att hon skulle kunna köpa sin första lägenhet. Hon som ringer och är arg och ledsen när hon är osams med sin man. hon som har två barn som de snällt är barnvakt åt ibland. Hon som inte behöver vara vuxen i deras sällskap. hon som bara kan vara lill-Anna.

Min underbara mor, far, syster och så jag.




Jag borde ju vara vuxen nu, jag har ju mitt eget hem. men hur vet man att man är vuxen? är det en känsla? finns det några mått?

Om det är en känsla så var ju jag vuxen när jag var 15 år. I min värld då var jag hur vuxen som helst. Jag hade pojkvän. Jag semestrade själv i vår sommarstuga. Jag festade. Jag kunde, visste och gjorde allt. men i takt med att jag blev äldre insåg jag att jag inte var vuxen än. det fanns saker som jag inte fick göra. Jag fick inte köra bil. jag fick inte rösta, jag fick inte gå på krogen eller gå på systemet (vilket gick och lösa ändå ;) ) och jag kunde framför allt mycket mindre än jag trodde. Jag var fortfarande helt enkelt ett barn.


Jag bestämde mej efter stundenten att bli vuxen. jag skulle resa jorden runt. vi var tre tjejkompisar som åkte. denna resa fick mig att växa upp kanske snabbare än jag tänkte. Vi fick ta eget ansvar, det fanns ingen som ordnade saker åt oss. det var bara vi. Vi fastnade i tullen, vi skrattade, vi grät, vi dansade. Vi levde där och då. men resan fick ett abrubt slut. Vi var bara 19 år och vi kom bara hem två.

Hon fick bara bli 19 år.


Vi tre på resan



Livet hemma efter resan var tyngre än vad det varit innan. Livet hade visat sig från sin sämsta sida. döden. och det var inte bara hon, vänner miste föräldrar. jag fick snabbt inse att livet bara är på lån. det kan tas ifrån vem av oss som helst när som helst.

jag köpte min lägenhet. Fortsatte plugga på universitetet. jag jobbade på krogen. livet tickade på. plugg, jobb, tenta, fest, plugg, jobb om och om igen. efter några år behövde jag förändring. Jag sålde min lägenhet. flyttade hem till den trygga tillvaron hos mina föräldrar. i samma veva träffade jag min blivande man. Blev jag vuxen här?

De senaste snart fem åren har rasat iväg i en galen fart. jag har hunnit sett livets ljusaste sidor. Jag har fött mina två barn. Gift mig, köpt hus, har en egen bil och jag har startat mitt eget bolag. trott att jag skulle förlora min pappa i stroke men fått sett han friskna till och bli helt frisk. jag har även fått sett mörka sidor då jag förlorat en av mina största förebilder min farmor. Är jag vuxen nu? jag har ju allt det där som man ska ha. men hinner man ibland göra saker så fort att själen inte hinner med?

Jag är ju fortfarande bara lill-Anna. Lill-Anna i ibland för stora kläder.