MormorOchEmma

Ibland tror jag att mina barn behöver en fackförening. Jag kan mer än gärna axla den rollen. Nu är det inte så att mina barn är utsatta på ngt sätt och behöver en fackförening. de har helt enkelt inga arbetstider utan endast raster där de är delaktiga i beslutsfattandet, deras chefer älskar dem och likaså deras medarbetare, så egentligen kanske en fackförening är lite överdrivet.

Men det händer ibland att jag inte tänker mej för. Utan lägger mej i situationer som uppstår mellan mina barn och ngn annan vuxen (läs deras pappa). Till och med i situationer där jag inte såg vad som hände utan gör mina egna antaganden utan att fråga.

Oftast kommer jag på mej så där tio sekunder för sent. När någon av de magiska fraserna redan är sagda. Meh Va göööör du? Var det där så smart? Lägg av!

Att ngn lägger sig i när jag säger åt barnen eller skulle bli arg på barnen det skulle göra mej galen.

Men när någon annan (you know who) ibland gör ngt då tror jag att barnen behöver mammas stöd och tar mej an den uppgiften. Detta leder dock till att Ludde och Edith inte förstår varför pappa säger en sak medan mamma uppenbarligen inte tycker samma sak.

Detta låter ju som om det är ganska lätt att åtgärda. Jag slutar att lägga mej i no more fackunion ;-) Men faktiskt är det jätte svårt. Jag vet ju att deras pappa är den bästa pappa som finns. Han skulle göra allt för dem, skämma bort dem (på ett bra sätt) läsa den tredje sagan även fast det var läggdags för länge sen. Titta på Bamse mitt i natten för att Ludde inte kan sova med krupphosta. Verkligen allt!
Trots att jag vet detta gör jag antaganden om att barnen måste ha the union tex ikväll såg jag framför mej hur mannen kastade sig över en stackars nästan sovandes Ludde och stack upp den kalla vita nässprayen utan att säga ngnting. Så Ludde vaknade till och trodde att han blev överfallen. Jag menar jag hörde ju när jag borstade tänderna hur Ludde skrek till och mannen höjde rösten och sa åt honom att ta nässprayen och sluta tramsa. Inte konstigt att jag får den bilden i huvudet då? Eller jo där borde jag förstå att Göran sagt till Ludde att de ska ta nässpray, för sov gjorde han inte. När de sedan tar sprayen börjar han veva och skrika vilket resulterade i höjning av rösten. Men nej jag ser variation ett i huvudet och går med bestämda steg in i sovrummet och frågar med den upprörda/lite arga rösten: Va gööööör du!!!!
Sen en utläggning om överfallet. Mannen tittar lite mer än surt på mej. För är det ngt gudarna ska veta så är det novisen min man kör med. -Ta ingen skit!!!
Och den håller han fast vid. Jag måste nu på några mikrosekunder komma ur detta väldigt elaka påhopp. För jag menar hur snällt är det att tro detta om sin man? Jag har tyvärr en dålig vana att behöva tio minuter på mej att erkänna att det var jag som var dum. Under dessa minutrar försöker jag övertala mannen att jag inte mena ngt illa, köra på några tysta minutrar, bli upprörd, berätta om fackföreningen, skratta åt mej själv sen säger jag förlåt för påhoppet. Förr tog det mej 45 min så framsteg har jag gjort.

Men hjälp mej, hur slutar man att lägga sig i när man egentligen vet att det inte är ngt farligt?

Är det medfödd beskyddar instinkt? Jag menar hur söta är inte ens barn och hur hemskt är det inte att se och höra dem ledsna?


Denna pose ska jag köra nästa gång innan jag säger ngt, eftertänksam ;-) ska jag säga ngt? Ska jag inte? 99 fall av 100 inte!